Revolution, radikalitet och tid – en jämförelse av den kubanska, iranska och rumänska revolutionen
Lindholm, Cecil (2017-12-08)
Lindholm, Cecil
Åbo Akademis förlag - Åbo Akademi University Press
08.12.2017
Julkaisu on tekijänoikeussäännösten alainen. Teosta voi lukea ja tulostaa henkilökohtaista käyttöä varten. Käyttö kaupallisiin tarkoituksiin on kielletty.
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:978-951-765-878-2
https://urn.fi/URN:978-951-765-878-2
Kuvaus
Sociala (eller stora) revolutioner är sällsynta. Under de fem senaste seklen påträffas något fler än ett dussin odiskutabla fall. De flesta av dem radikaliserades trots att de började i moderat regi. I avhandlingen sökes ett svar på frågan varför vissa sociala revolutioner radikaliseras då andra inte gör det. Författaren närmar sig problemet genom att mera ingående analysera den kubanska, den iranska och den rumänska revolutionen och mindre ingående den amerikanska och den grenadiska revolutionen.
I avhandlingen prövas om variationer i regimkonsolideringstakt kan förklara variationer i revolutionär radikalism. Arbetshypotesen vilar på antagandet att det politiska vakuum som uppstår mellan den gamla regimens fall och den nya regimens konsolidering framkallar gynnsamma omständigheter för radikalisering. Ju längre detta tillstånd pågår desto större antas risken vara för radikalisering.
Resultatet tyder på att den sociala revolutionens benägenhet att radikaliseras sammanhänger med den revolutionära rörelsens tillblivelse. I avhandlingen presenteras en modell som beskriver vilken typ av revolutionär ledare som sannolikt får kontrollen över den revolutionära rörelsen och vilka konsekvenser detta sannolikt får för revolutionens vidare utveckling. Avslutningsvis illustrerar författaren förhållandet mellan tid och radikalitet under olika typer av sociala revolutioner.
I avhandlingen prövas om variationer i regimkonsolideringstakt kan förklara variationer i revolutionär radikalism. Arbetshypotesen vilar på antagandet att det politiska vakuum som uppstår mellan den gamla regimens fall och den nya regimens konsolidering framkallar gynnsamma omständigheter för radikalisering. Ju längre detta tillstånd pågår desto större antas risken vara för radikalisering.
Resultatet tyder på att den sociala revolutionens benägenhet att radikaliseras sammanhänger med den revolutionära rörelsens tillblivelse. I avhandlingen presenteras en modell som beskriver vilken typ av revolutionär ledare som sannolikt får kontrollen över den revolutionära rörelsen och vilka konsekvenser detta sannolikt får för revolutionens vidare utveckling. Avslutningsvis illustrerar författaren förhållandet mellan tid och radikalitet under olika typer av sociala revolutioner.