Staters möjlighet att begränsa ansökning om asyl vid sina gränser, med hänvisning till den nationella säkerheten

Abstract

Avhandlingen granskar hurdana möjligheter stater har att begränsa ansökningar om asyl vid sina gränser, med hänvisning till den nationella säkerheten. Avhandlingens bakgrund är den diskussion som förts kring instrumentaliserad migration, det vill säga när en statlig aktör påverkar och styr asylsökande över gränsen som ett sätt att utöva påtryckning och skapa spänningar i förhållande till en annan stat. I samband med gränskrisen mellan Belarus, Polen, och Litauen 2021 gav EU-kommissionen förslag på ny lagstiftning för att ändra asyllagstiftningen i situationer av instrumentaliserad migration. I Finland var detta bakgrunden till de ändringar som gjordes i gränsbevakningslagen 2022. Under hösten 2023 fattade statsrådet beslut om att stänga alla officiella gränsövergångar på landgränsen mellan Finland och Ryssland. I avhandlingen används en rättsdogmatisk metod. Genom en analys av existerande folkrättsliga normer och relevanta rättsfall skapas en överblick över det nuvarande rättsläget för att finna svar på forskningsfrågan: I vilken utsträckning kan stater begränsa möjligheterna att ansöka om asyl vid sina gränser, med hänvisning till den nationella säkerheten? Avhandlingen analyserar relevanta folkrättsliga rättskällor och centrala rättsliga principer, såsom staters rätt att kontrollera sina egna gränser, principen om non-refoulement och förbudet mot kollektiv utvisning av utlänningar utgående från Genevekonventionen från 1951, den europeiska människorättskonventionen och andra relevanta konventioner, samt utgående från EU-rättsliga rättskällor, såsom Europeiska unionens stadga om de grundläggande fri- och rättigheterna och direktivet om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd 2013/32/EU. I avhandlingen analyseras även hur dessa principer tillämpats i Europeiska människorättsdomstolens och EU-domstolens rättspraxis. Utgående från denna analys kommer avhandlingen till slutsatsen att stater med hänvisning till instrumentalisering av migranter kan begränsa mottagandet av asylansökningar till vissa specifika registreringsställen eller gränsövergångsställen, men endast i den mån att de fortfarande tryggar en verklig och faktisk tillgång till statens territorium och asylprocessen. Stater har en skyldighet att respektera principen om non-refoulement och EU:s stadga om de grundläggande fri- och rättigheterna även i nödsituationer. Stater kan inte neka personer tillträde till en asylprocess vid officiella gränsövergångsställen. Om en person trots allt tar sig över gränsen utanför de officiella gränsövergångarna, har EU-länderna under EU-rätten skyldighet att behandla ansökan om asyl. I fråga om Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis är rättsläget oklarare, och beror bland annat på om migranterna kan anses ha gjort sig skyldiga till klandervärt beteende, genom att eventuellt använda sig av våld för att ta sig över gränsen, genom att inte använda sig av verkliga och faktiska lagliga rutter som staten erbjudit, och om staten kan hållas ansvarig för orsakerna till att dessa rutter inte utnyttjas. I fall där en migrant kan råda risk att bli utsatt för tortyr, inhuman och omänsklig behandling har staten däremot en absolut skyldighet att inte utvisa personen i fråga.