Resiliens som en individuell och kollegial resurs inom småbarnspedagogik

Abstract

Vardagen inom småbarnspedagogik är händelserikt och fylld av olika situationer under dagen, en del planerade och en del mindre förväntade. Pedagogerna upplever sitt arbete med barnen som meningsfullt och viktigt samtidigt som den emotionella belastningen under dagen blir ofta hög. Resiliens är en förmåga som stöder människan under påfrestningar och får människan att klara av belastningar utan att lamslås. I denna avhandling utreds pedagogernas uppfattningar av resiliens som en resurs för deras eget arbetsvälmående samt som en resurs för hela kollegiet för att tillsammans vara stark och klara av utmaningar. Avhandlingen lyfter fram aspekter som pedagogerna uppfattar som stärkande för sin resilienssamt aspekter som de uppfattar som stöd för hela kollegiet. Studien är gjord som en kvalitativ enkätundersökning med kvantitativa inslag. Som ansats användes fenomenografi för att belysa pedagogernas uppfattningar av resiliens. Materialet analyserades med inslag av tematisk analys och utgående från analysen bildades teman som svarar på forskningsfrågorna. Enligt resultaten uppfattar pedagogerna resiliens som en förmåga som stöder dem i kriser och besvikelser. Pedagogerna upplever att barnen är det viktigaste i arbetet inom småbarnspedagogik och att stunder då man känner att man kan koncentrera sig endast på några barn ger det glädje och återhämtning även för pedagoger. Den kollegiala resiliensen stöder under utmanande tider och pedagogerna upplever kollegornas stöd som en viktig del av sin egen resiliens. Relationerna på arbetsplatsen är påverkar på hela kollegiets resiliens och det är viktigt att atmosfären på arbetsplatsen präglas av positivt och respektfullt bemötande.