Nietzsche : Språk, retorik och makt

Abstract

I avhandlingen undersöks Friedrich Nietzsches syn på språk, retorik och makt i ljuset av hans påstående från lektionsanteckningarna i retorik att ”språk är retorik”. Påståendet kommer från en anteckning hos Nietzsche i samband med hans läsning av Aristoteles definition av retoriken i Retoriken 1.2.1. Enligt Aristoteles är retoriken förmågan (dynamis) att i varje enskilt fall uppfatta det som kan vara övertygande eller övertalande. Att Nietzsche påstår att språk och retorik vore ett och detsamma är en följd av att språket skulle dela essens med retoriken enligt den aristoteliska definitionen. Den delade essensen möjliggörs för Nietzsche genom ett språkkritiskt perspektiv som han hade under hela sin verksamma tid och som han dessutom utvecklade. De tidiga språkkritiska anmärkningarna bär inflytande från Gustav Gerbers teori om att alla ord egentligen är troper. Nietzsche kritiserar ofta den mänskliga godtyckligheten eller falskheten i den språkligt konstruerade världen. Denna kritik utvecklas med tiden genom att han inte endast ser till ord utan snarare fokuserar på hur grammatiken, språkets struktur, formar våra tankar om världen. Nietzsche tolkar inte begreppet dynamis i paragrafen som förmåga utan kraft, vilket visar på en tendens hos honom att utforska ämnen ur ett maktperspektiv. Avhandlingen lyfter fram hans mönsterbildande tänkande om makt i relation till hans tankar om språk och retorik. Att kraft fungerar som sammanbindande av språk och retorik vittnar även om att Nietzsche stundvis kan vara reduktionistisk. För att nyansera Nietzsches tankar kritiseras denna aspekt vid påståendet att alla ord vore troper. Ett påstående som är problematiskt då de förbiser de uppenbart åtskiljande aspekterna mellan ord och troper. Nietzsches lektionsanteckningar redogör även kort för Platon och hans relation till retoriken. Platon utmålar Sokrates som stundvis populärretorisk, i synnerhet då Sokrates med hjälp av myter övertygar de han diskuterar med. Myterna som kännetecknas som det retoriska elementet i Platon är även ett starkt retoriskt inslag i Nietzsches egna skrifter. Nietzsche talar både om språkets och retorikens inverkan på människan samtidigt som han nyttjar retorik i sina egna skrifter. Det bildliga språket får ofta företräde hos Nietzsche som ett mera kraftfullt sätt att uttrycka sig på jämfört med abstraktioner. I avhandlingen görs inga försök till att tillskriva definitiva slutsatser angående vad Nietzsche anser om språk, retorik eller makt. Avhandlingen har försökt att visa på hur dessa ämnen ofta binds samman med hjälp av ett makt- och språkkritiskt-perspektiv hos Nietzsche.