Kyrka, pandemi och digitalisering : Finlands evangelisk-lutherska kyrkas diskurs om digitaliseringsprocesser under coronapandemin på nationell och lokal nivå
Klingstedt, Ossian (2023)
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2023060252417
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2023060252417
Tiivistelmä
Artikelns mål är att analysera Finlands evangelisk-lutherska kyrkas diskurser kring digitala medier under COVID-19-pandemin. Artikeln redogör för de diskursiva formationer som är grundläggande för kyrkans sätt att förstå och tala om digitala medier. Detta används för att förklara kyrkans anammande av digitala verktyg under våren 2020 med fokus på kyrkans kommunikation på nationell och lokal nivå. Materialet som analyseras består av Evangelisk-lutherska kyrkans officiella diskurs både före och under coronavåren (nationell nivå) samt av en intervju utförd år 2023 med anställda vid Åbo svenska församling (lokal nivå).
Artikeln visar att kyrkans kommunikation om digitala medier grundar sig i diskursiva formationer som beskriver kyrkan som en essentiell del av samhället – en folkkyrka – samtidigt som kyrkan internt reproducerar en diskurs om en existentiell kris. Kyrkan utgår från dessa diskursiva formationer när den motiverar sin användning av digitala medier och hävdar att det i ett mediemättat samhälle är nödvändigt att utvidga verksamheten till digitala omgivningar.
Genom pandemin accentuerades diskursen med en tvångsprägel där det upplevdes att inga andra alternativ fanns förutom att ta itu med vissa tekniska lösningar, så att kyrkan fortsättningsvis kunde ha en aktiv roll i samhället under en världsomspännande kris. På lokal nivå upplevdes att digitala medier bidrar med goda möjligheter för en expansion av kyrkans kommunikativa räckvidd och för kyrkligt deltagande även i undantagsförhållanden, men att de i sitt nuläge medför en extra arbetsbörda i stället för ett väl integrerat tillägg. Vissa rituella handlingar, exempelvis nattvarden, upplevs för tillfället som omöjliga att fullständigt förverkliga i virtuella omgivningar.
Artikeln visar att kyrkans kommunikation om digitala medier grundar sig i diskursiva formationer som beskriver kyrkan som en essentiell del av samhället – en folkkyrka – samtidigt som kyrkan internt reproducerar en diskurs om en existentiell kris. Kyrkan utgår från dessa diskursiva formationer när den motiverar sin användning av digitala medier och hävdar att det i ett mediemättat samhälle är nödvändigt att utvidga verksamheten till digitala omgivningar.
Genom pandemin accentuerades diskursen med en tvångsprägel där det upplevdes att inga andra alternativ fanns förutom att ta itu med vissa tekniska lösningar, så att kyrkan fortsättningsvis kunde ha en aktiv roll i samhället under en världsomspännande kris. På lokal nivå upplevdes att digitala medier bidrar med goda möjligheter för en expansion av kyrkans kommunikativa räckvidd och för kyrkligt deltagande även i undantagsförhållanden, men att de i sitt nuläge medför en extra arbetsbörda i stället för ett väl integrerat tillägg. Vissa rituella handlingar, exempelvis nattvarden, upplevs för tillfället som omöjliga att fullständigt förverkliga i virtuella omgivningar.