Grafiken i skymundan av måleriet : Receptionen av Akseli Gallen-Kallelas (1865–1931) grafik vid sekelskiftet 1900
Djupsjö, Elias (2023)
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2023041436630
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2023041436630
Tiivistelmä
Akseli Gallen-Kallela beskrivs ofta som en av de främsta pionjärerna inom den moderna finländska grafikkonsten. År 1895 lärde han sig grunderna och tekniken för konstgrafik i Berlin och började därefter skapa speciellt träsnitt och etsningar i sin vildmarksateljé Kalela i Ruovesi. Grafiken var nära konstnärens hjärta, men ett av hans främsta mål med att göra grafik var att samla in extra inkomster. Han var både entusiastisk och misstänksam gentemot grafiken. Gallen-Kallelas grafikkonst skapades huvudsakligen under åren 1895–1915 och utgörs mestadels av exlibris, symbolistiska verk och porträtt.
Syftet med avhandlingen är att undersöka hur Gallen-Kallelas grafikkonst togs emot i tidningspressen i ett samhälle där konsten präglades av en konservativ och nationalistisk konstsyn. Materialet undersöks med hjälp av följande forskningsfrågor. Vad kännetecknar Gallen-Kallelas grafikkonst och hurdant mottagande fick den? Varför var man skeptisk i början? Med hjälp av textanalys med inslag av diskursanalys granskas kritikernas ordval i beskrivningarna av verken i recensioner främst i dagstidningar där grafiken nämns. Detta sätts i relation till vad han själv skrev i brev och anteckningar. Bildanalys kommer att användas som stöd för textanalysen. Fokus läggs på konstnärens träsnitt. Den teoretiska referensramen utgörs av den nationalistiska och konservativa konstsynen inom den finländska konstvärlden vid sekelskiftet 1900.
Primärmaterialet består av utställningskritik i dagstidningar exempelvis Nya Pressen, Hufvudstadsbladet och Päivälehti, där grafikverk av Gallen-Kallela från tidsperioden 1895–1915 diskuteras. Konstnärens brev till bland annat Johannes Öhquist och Louis Sparre ger en uppfattning om konstnärens förhållande till grafik, hur han själv tog emot konstformen och hur han skapade sina grafiska verk. Konsthistorikern Onni Okkonen har bidragit med det mest övergripande biografiska verket om Gallen-Kallela och hans konst i A. Gallen-Kallela, elämä ja taide (Borgå, 1961).
Resultatet är att Gallen-Kallelas grafikkonst från 1895–1915 mestadels väckte skribenternas intresse som någonting nytt och främmande, men grafiken blev länge i skuggan av måleriet. Det skrevs jämförelsevis färre och kortare recensioner om grafikkonst än om måleriet. I början fick Gallen-Kallela negativare och nedslående respons för sina grafiska verk, bland annat Dödens Blomma (1895) som ansågs vara primitiv. Men han fick också stöd av många, exempelvis Johannes Öhquist, konsthistorikern J.J. Tikkanen, och konstnären Louis Sparre. Möjligtvis på grund av det låga intresset från Finska konstföreningen och andra köpare, beslöt Gallen-Kallela sig dock för att fokusera på andra konstformer och projekt, även om hans intresse för grafiken inte upphörde helt.
Syftet med avhandlingen är att undersöka hur Gallen-Kallelas grafikkonst togs emot i tidningspressen i ett samhälle där konsten präglades av en konservativ och nationalistisk konstsyn. Materialet undersöks med hjälp av följande forskningsfrågor. Vad kännetecknar Gallen-Kallelas grafikkonst och hurdant mottagande fick den? Varför var man skeptisk i början? Med hjälp av textanalys med inslag av diskursanalys granskas kritikernas ordval i beskrivningarna av verken i recensioner främst i dagstidningar där grafiken nämns. Detta sätts i relation till vad han själv skrev i brev och anteckningar. Bildanalys kommer att användas som stöd för textanalysen. Fokus läggs på konstnärens träsnitt. Den teoretiska referensramen utgörs av den nationalistiska och konservativa konstsynen inom den finländska konstvärlden vid sekelskiftet 1900.
Primärmaterialet består av utställningskritik i dagstidningar exempelvis Nya Pressen, Hufvudstadsbladet och Päivälehti, där grafikverk av Gallen-Kallela från tidsperioden 1895–1915 diskuteras. Konstnärens brev till bland annat Johannes Öhquist och Louis Sparre ger en uppfattning om konstnärens förhållande till grafik, hur han själv tog emot konstformen och hur han skapade sina grafiska verk. Konsthistorikern Onni Okkonen har bidragit med det mest övergripande biografiska verket om Gallen-Kallela och hans konst i A. Gallen-Kallela, elämä ja taide (Borgå, 1961).
Resultatet är att Gallen-Kallelas grafikkonst från 1895–1915 mestadels väckte skribenternas intresse som någonting nytt och främmande, men grafiken blev länge i skuggan av måleriet. Det skrevs jämförelsevis färre och kortare recensioner om grafikkonst än om måleriet. I början fick Gallen-Kallela negativare och nedslående respons för sina grafiska verk, bland annat Dödens Blomma (1895) som ansågs vara primitiv. Men han fick också stöd av många, exempelvis Johannes Öhquist, konsthistorikern J.J. Tikkanen, och konstnären Louis Sparre. Möjligtvis på grund av det låga intresset från Finska konstföreningen och andra köpare, beslöt Gallen-Kallela sig dock för att fokusera på andra konstformer och projekt, även om hans intresse för grafiken inte upphörde helt.