Offentlig upphandling av datasystem

Abstract

Vårt samhälle ligger under en ständig utveckling på grund av de enorma framsteg som ständigt tas på det teknologiska fältet. Då olika datasystem blir alltmer relevanta redskap inom den offentliga sektorn blir datasystem uppfattade som både varor och tjänster allt vanligare föremål för offentlig upphandling,. Syftet med denna avhandling är att undersöka hur upphandlingslagstiftningen hängt med i den teknologiska utvecklingen genom att analysera hur dagens upphandlingslagstiftning lämpar sig för upphandling av datasystem. Metoden som använts i avhandlingen är rättsdogmatisk och som material har fungerat ett brett material bestående av upphandlingslagen, EU:s direktiv och annan upphandlingslagstiftning, riksdagens propositioner samt rättspraxis från marknadsdomstolen, EU-domstolen och tribunalen. Som material har även fungerat akademisk litteratur och upphandlingsmaterial från statsrådets kansli, Folkpensionsanstalten och inrikesministeriet. Denna avhandling lyckas besvara bl.a. när ett datasystem ska uppfattas som en vara eller en tjänst, hur värdet på en mjukvara kan uppskattas och hur bra det går att reglera källkoder eller äganderätten till dessa baserat på bestämmelserna om en öppen marknad och likabehandling. Jag lyckas också besvara vilka upphandlingsförfaranden som bäst lämpar sig för upphandling av datasystem, varav det förhandlade förfarandet och den konkurrenspräglade dialogen framstår som lämpligast. Det är också rekommenderat för den upphandlande enheten att tillämpa ramavtal vid upphandling av datasystem. Som den nuvarande upphandlingslagens absoluta styrka framgår det breda urvalet av förfarandesätt, som kan underlätta den upphandlande enhetens arbetsbörda vid val av rätt alternativ. Baserat på mina kritiska observationer kan jag dock konstatera att den nuvarande upphandlingslagstiftningen inte lämpar sig för upphandling av datasystem som ett specifikt upphandlingsföremål och det framstår som uppenbart att lagstiftaren i framtiden måste reagera på detta. Den nuvarande lagstiftningen lyckas inte skapa en fullständig rättssäkerhet för den upphandlande enheten vid upphandling av datasystem då vissa problemsituationer i princip endast verkar kunna undgås genom att den upphandlande enheten lyckas planera och förutspå värdet av sin upphandling på ett sätt som är nästan omänskligt krävande. Då syftet bakom den omfattande regleringen av offentlig upphandling är att bl.a. effektivisera användningen av offentliga medel är det inte ändamålsenligt att begränsade offentliga medel slösas på misslyckade upphandlingar av datasystem.