Management Matters : Organizational Storytelling within the Anthroposophical Society in Sweden
Swartz, Karen (2022-08-27)
Swartz, Karen
Åbo Akademis förlag - Åbo Akademi University Press
27.08.2022
Julkaisu on tekijänoikeussäännösten alainen. Teosta voi lukea ja tulostaa henkilökohtaista käyttöä varten. Käyttö kaupallisiin tarkoituksiin on kielletty.
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-389-018-3
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-389-018-3
Tiivistelmä
The Anthroposophical Society, founded by the Austrian polymath Rudolf Steiner, came to Sweden in 1913, but for the generation of present-day Swedish Anthroposophists whose voices are heard in this study, the great flowering of the movement occurred in the second half of the twentieth century. The movement had by then expanded into a large milieu with many largely independent enterprises and institutions, from the formal organization itself, to various schools, farms, shops, medical facilities, etc., all based on interpretations of Steiner’s legacy. Since then, many members of the movement feel, there has been a decline.
A movement of this size and complexity can be seen as a large organization with a corporate-like structure. Taking its point of departure in ideas from the vast field of organization studies, and specifically in the study of storytelling as part of the creation of a corporate culture where many voices and many perspectives co-exist, this study investigates how Anthroposophists in Sweden, both rank and-file members and some who served in leadership positions, tell the story of the putative Golden Age, decline, and projected future of Anthroposophy in Sweden. Twenty-eight interviews were collected, recurrent themes identified, and the plots of the various individual stories analyzed by means of a version of the actantial model developed by the semioticist Algirdas Greimas.
The basic storyline, of which the interviewees’ individual stories constitute variations, is that the Golden Age, when charismatic leaders could draw crowds of enthusiastic young people and a vibrant Anthroposophical milieu was built up, came to an end with the demise of those leaders. The present, i.e., the time at which the interviews were conducted, is narratively framed as a period of sharp decline. The vistas for the future come across in most stories as quite bleak. An actantial analysis reveals that the past, an epoch that is on one hand held up as a shining example is on the other hand also described as a time characterized by innumerable problems and conflicts. Disagreement is rampant regarding the reasons for the current decline, and a vast number of problems are identified in the individual narratives. The future is for some interviewees impossible to speculate about, whereas others have specific suggestions for change. These suggestions, when held up against each other, show that there is no unified vision of what the necessary changes might be or who must bring them about.
The interviewees agree that Anthroposophy plays a vital role as a spiritual path. When asked how they would describe Anthroposophy and what it more specifically can offer, answers diverge, but substantive descriptions of core concepts or practices are rarely alluded to. Rather, their explanations of what Anthroposophy is are in almost all cases metaphorical or negative, i.e., they represent Anthroposophy as elusive or undefinable. Interviewees can suggest that the lack of a clear Anthroposophical “brand” is a major reason for its current perceived crisis. An analysis of the ways in which Rudolf Steiner is portrayed in the interview material shows that there are a variety of descriptions of him rather than a unified representation of a charismatic leader that members can rally around. This, the study suggests, is because four different forms of charisma can be distinguished on theoretical grounds, and the particular form that permeates the narratives collected for this study does not readily support the dissemination of a centralized, dominant narrative. Antroposofiska Sällskapet, grundat av österrikaren Rudolf Steiner, kom till Sverige redan i 1913, men för den generation av nutida svenska antroposofer vars röster hörs i denna studie inträffade rörelsens stora blomstringstid först under nittonhundratalets andra hälft. Vid det laget hade rörelsen expanderat och blivit till en omfattande miljö med många stort sett oberoende institutioner och verksamheter, från själva det Antroposofiska Sällskapet i strikt mening till olika skolor, lantbruk, butiker, kliniker, osv., som alla byggde på tolkningar av arvet efter Steiner. Många medlemmar i rörelsen menar att det sedan dess har skett en nedgång.
En rörelse med den storlek och komplexitet som det rör sig om i det aktuella fallet kan betraktas som en organisation med en företagsliknande struktur. Denna studie tar därför sin utgångspunkt i ett organisationsteoretiskt perspektiv, i synnerhet i den gren av organisationsteorin som studerar berättande som ett led i hur en organisationskultur med många samexisterande röster skapas. I det aktuella fallet handlar det om berättelser som antroposofer i Sverige, både vanliga medlemmar och personer i ledarställning, framför om den blomstringstid de menar rörelsen en gång hade, den nedgång de säger sig uppleva och den framtid de föreställer sig att antroposofin i Sverige kommer att möta. Tjugoåtta intervjuer genomfördes och de berättelser som förmedlas i dessa intervjuer analyserades med hjälp av en variant av den aktantmodell som utvecklats av semiotikern Algirdas Greimas.
Den grundläggande handling man återfinner i intervjupersonernas olika berättelser är att blomstringstiden var en guldålder då karismatiska ledare kunde samla stora grupper av entusiastiska ungdomar och en levande antroposofisk miljö byggdes upp, men att denna guldålder upphörde när ledarna gick ur tiden. Nuet, alltså den tid då intervjuerna genomfördes, beskrivs i berättelserna som en tid av förfall. Framtidsutsikterna som målas upp i de flesta berättelser är dystra. Aktantanalysen visar att berättelserna om det förflutna både beskriver denna tid i mycket positiva termer och nämner otaliga problem och konflikter. Nuets påstådda förfall återkommer i de flesta berättelser, men åsikterna går vitt isär när det gäller vad nutidens problem är och vad som orsakat dem. Framtiden beskrivs av vissa intervjupersoner som omöjlig att spekulera närmare om, medan andra har specifika förslag till förändringar. Sammantaget visar analysen att det saknas en enhetlig föreställning om vad som behöver göras för att lösa rörelsens problem och vem som ska ta ansvar för dessa förändringar.
Intervjupersonerna är eniga om att antroposofin spelar en viktig roll. Frågan hur de skulle beskriva antroposofin och vad den har att erbjuda besvaras på olika sätt, men sällan i termer av konkreta beskrivningar av för antroposofin centrala föreställningar eller praktiker. Tendensen är snarare att svara i metaforiska eller negativa termer, alltså genom att berätta att de menar att antroposofin inte går att definiera. Samtidigt kan intervjupersonerna förklara att bristen på en tydlig antroposofisk identitet är ett huvudskäl till vad de ser som rörelsens nuvarande kris. En analys av de sätt på vilka Rudolf Steiner beskrivs i intervjumaterialet visar att det också finns en rad divergerande uppfattningar av honom snarare än en sammanhållen beskrivning av en karismatisk ledare som medlemmarna kan samlas kring. Studien konkluderar att karisma på teoretiska grunder kan delas in i fyra olika typer, och att den specifika form av karisma som intervjuerna återspeglar inte harmonierar särskilt väl med spridandet av en centralt utformad dominerande berättelse.
A movement of this size and complexity can be seen as a large organization with a corporate-like structure. Taking its point of departure in ideas from the vast field of organization studies, and specifically in the study of storytelling as part of the creation of a corporate culture where many voices and many perspectives co-exist, this study investigates how Anthroposophists in Sweden, both rank and-file members and some who served in leadership positions, tell the story of the putative Golden Age, decline, and projected future of Anthroposophy in Sweden. Twenty-eight interviews were collected, recurrent themes identified, and the plots of the various individual stories analyzed by means of a version of the actantial model developed by the semioticist Algirdas Greimas.
The basic storyline, of which the interviewees’ individual stories constitute variations, is that the Golden Age, when charismatic leaders could draw crowds of enthusiastic young people and a vibrant Anthroposophical milieu was built up, came to an end with the demise of those leaders. The present, i.e., the time at which the interviews were conducted, is narratively framed as a period of sharp decline. The vistas for the future come across in most stories as quite bleak. An actantial analysis reveals that the past, an epoch that is on one hand held up as a shining example is on the other hand also described as a time characterized by innumerable problems and conflicts. Disagreement is rampant regarding the reasons for the current decline, and a vast number of problems are identified in the individual narratives. The future is for some interviewees impossible to speculate about, whereas others have specific suggestions for change. These suggestions, when held up against each other, show that there is no unified vision of what the necessary changes might be or who must bring them about.
The interviewees agree that Anthroposophy plays a vital role as a spiritual path. When asked how they would describe Anthroposophy and what it more specifically can offer, answers diverge, but substantive descriptions of core concepts or practices are rarely alluded to. Rather, their explanations of what Anthroposophy is are in almost all cases metaphorical or negative, i.e., they represent Anthroposophy as elusive or undefinable. Interviewees can suggest that the lack of a clear Anthroposophical “brand” is a major reason for its current perceived crisis. An analysis of the ways in which Rudolf Steiner is portrayed in the interview material shows that there are a variety of descriptions of him rather than a unified representation of a charismatic leader that members can rally around. This, the study suggests, is because four different forms of charisma can be distinguished on theoretical grounds, and the particular form that permeates the narratives collected for this study does not readily support the dissemination of a centralized, dominant narrative.
En rörelse med den storlek och komplexitet som det rör sig om i det aktuella fallet kan betraktas som en organisation med en företagsliknande struktur. Denna studie tar därför sin utgångspunkt i ett organisationsteoretiskt perspektiv, i synnerhet i den gren av organisationsteorin som studerar berättande som ett led i hur en organisationskultur med många samexisterande röster skapas. I det aktuella fallet handlar det om berättelser som antroposofer i Sverige, både vanliga medlemmar och personer i ledarställning, framför om den blomstringstid de menar rörelsen en gång hade, den nedgång de säger sig uppleva och den framtid de föreställer sig att antroposofin i Sverige kommer att möta. Tjugoåtta intervjuer genomfördes och de berättelser som förmedlas i dessa intervjuer analyserades med hjälp av en variant av den aktantmodell som utvecklats av semiotikern Algirdas Greimas.
Den grundläggande handling man återfinner i intervjupersonernas olika berättelser är att blomstringstiden var en guldålder då karismatiska ledare kunde samla stora grupper av entusiastiska ungdomar och en levande antroposofisk miljö byggdes upp, men att denna guldålder upphörde när ledarna gick ur tiden. Nuet, alltså den tid då intervjuerna genomfördes, beskrivs i berättelserna som en tid av förfall. Framtidsutsikterna som målas upp i de flesta berättelser är dystra. Aktantanalysen visar att berättelserna om det förflutna både beskriver denna tid i mycket positiva termer och nämner otaliga problem och konflikter. Nuets påstådda förfall återkommer i de flesta berättelser, men åsikterna går vitt isär när det gäller vad nutidens problem är och vad som orsakat dem. Framtiden beskrivs av vissa intervjupersoner som omöjlig att spekulera närmare om, medan andra har specifika förslag till förändringar. Sammantaget visar analysen att det saknas en enhetlig föreställning om vad som behöver göras för att lösa rörelsens problem och vem som ska ta ansvar för dessa förändringar.
Intervjupersonerna är eniga om att antroposofin spelar en viktig roll. Frågan hur de skulle beskriva antroposofin och vad den har att erbjuda besvaras på olika sätt, men sällan i termer av konkreta beskrivningar av för antroposofin centrala föreställningar eller praktiker. Tendensen är snarare att svara i metaforiska eller negativa termer, alltså genom att berätta att de menar att antroposofin inte går att definiera. Samtidigt kan intervjupersonerna förklara att bristen på en tydlig antroposofisk identitet är ett huvudskäl till vad de ser som rörelsens nuvarande kris. En analys av de sätt på vilka Rudolf Steiner beskrivs i intervjumaterialet visar att det också finns en rad divergerande uppfattningar av honom snarare än en sammanhållen beskrivning av en karismatisk ledare som medlemmarna kan samlas kring. Studien konkluderar att karisma på teoretiska grunder kan delas in i fyra olika typer, och att den specifika form av karisma som intervjuerna återspeglar inte harmonierar särskilt väl med spridandet av en centralt utformad dominerande berättelse.