Hjältar och hjältinnor? : Den kvinnliga arkitektens synlighet inom allmänna finländska arkitekturtävlingar 1998–2018
Salo, Vilja (2021)
2021
Julkaisu on tekijänoikeussäännösten alainen. Teosta voi lukea ja tulostaa henkilökohtaista käyttöä varten. Käyttö kaupallisiin tarkoituksiin on kielletty.
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2021070841248
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2021070841248
Tiivistelmä
Utöver att arkitekturtävlingar utgör en av de viktigaste komponenterna i utvecklande av arkitektur och våra urbana miljöer på den samhälleliga nivån, är de ett av de viktigaste sätten för arkitekter att få prestige och inflytande både inom branschen och i samhället. Trots att de kvinnliga arkitekterna har utgjort en central del av arkitektkåren sedan länge, har deras synlighet inom arkitekturtävlingar blivit förhållandevis liten både nationellt och internationellt sett.
Syftet med avhandlingen är att undersöka kvinnliga arkitekters synlighet och aktörskap i de allmänna arkitekturtävlingarna i Finland mellan åren 1998 och 2018. Allmänna arkitekturtävlingar mellan 1998 och 2018 granskas utifrån ett genusperspektiv med hjälp av statistiska uppgifter. Bland de viktigaste forskningsfrågorna är: Hur har kvinnorna klarat sig som självständiga aktörer i arkitekturtävlingar? Representerar män som självständiga aktörer fortfarande de så kallade ”hjältearkitekterna” inom tävlingskulturen? Hur bra förverkligas jämställdhetsprincipen då de kvinnliga arkitekternas synlighet kopplas ihop med genuskänsliga planeringspraktiker och de arkitekturpolitiska målsättningarna i Apoli 2020? Kontexten är socialhistorisk och bygger på en feministisk infallsvinkel. Den kvinnliga arkitekten samt arkitekturtävlingarna inplaceras på det arkitekturhistoriska fältet med hjälp av Pierre Bourdieus (1930–2002) fältteori och hans teori om symboliskt våld.
Primärmaterialet består av 133 allmänna arkitekturtävlingar mellan åren 1998 och 2018, publicerade i Ark-Arkkitehtuurikilpailuja och elektroniskt. Verket The Fringe of the Profession. Women as Architects in Finland from the 1890s to the 1950s (1992) av Renja Suominen-Kokkonen ger en historisk överblick av kvinnornas ställning och möjligheter inom professionen i Finland medan Heljä Huuhtanens pro gradu-avhandling Sankariarkkitehtien varjossa? Naisarkkitehtien kokemuksia ja tulkintoja sukupuolisyrjinnästä (2003) förklarar kvinnornas situation inom den finländska branschen på 2000-talet. Despina Stratigakos verk Where are the Women Architects? (2016) ger en internationell överblick och jämförelse till ämnet. Den manliga dominansen (1999) av Pierre Bourdieu och Toril Mois artikel “Att erövra Bourdieu” (1994) utgör primärlitteraturen för den teoretiska referensramen.
Resultatet är att kvinnliga arkitekternas synlighet som självständig aktör är fortfarande liten. De kvinnliga arkitekternas aktörskap kan kopplas med blandade grupper eller som par till en manlig arkitekt. Även den sociala arenan förvisar sig vara mindre för kvinnor än för män i tävlingskulturen ännu under 2000-talet. Män representerar fortfarande de så kallade hjältearkitekternas grupp i tävlingarna. De kvinnliga arkitekternas synlighet inom tävlingskulturen skall ses som en viktig grundförutsättning för uppnående av de arkitekturpolitiska jämlikhetsprinciperna. På grund av att individens egen habitus kan anses bidra till hurdan arkitektur skapas, är synligheten viktigt även med tanke på uppnående av genuskänslig arkitekturplanering.
Syftet med avhandlingen är att undersöka kvinnliga arkitekters synlighet och aktörskap i de allmänna arkitekturtävlingarna i Finland mellan åren 1998 och 2018. Allmänna arkitekturtävlingar mellan 1998 och 2018 granskas utifrån ett genusperspektiv med hjälp av statistiska uppgifter. Bland de viktigaste forskningsfrågorna är: Hur har kvinnorna klarat sig som självständiga aktörer i arkitekturtävlingar? Representerar män som självständiga aktörer fortfarande de så kallade ”hjältearkitekterna” inom tävlingskulturen? Hur bra förverkligas jämställdhetsprincipen då de kvinnliga arkitekternas synlighet kopplas ihop med genuskänsliga planeringspraktiker och de arkitekturpolitiska målsättningarna i Apoli 2020? Kontexten är socialhistorisk och bygger på en feministisk infallsvinkel. Den kvinnliga arkitekten samt arkitekturtävlingarna inplaceras på det arkitekturhistoriska fältet med hjälp av Pierre Bourdieus (1930–2002) fältteori och hans teori om symboliskt våld.
Primärmaterialet består av 133 allmänna arkitekturtävlingar mellan åren 1998 och 2018, publicerade i Ark-Arkkitehtuurikilpailuja och elektroniskt. Verket The Fringe of the Profession. Women as Architects in Finland from the 1890s to the 1950s (1992) av Renja Suominen-Kokkonen ger en historisk överblick av kvinnornas ställning och möjligheter inom professionen i Finland medan Heljä Huuhtanens pro gradu-avhandling Sankariarkkitehtien varjossa? Naisarkkitehtien kokemuksia ja tulkintoja sukupuolisyrjinnästä (2003) förklarar kvinnornas situation inom den finländska branschen på 2000-talet. Despina Stratigakos verk Where are the Women Architects? (2016) ger en internationell överblick och jämförelse till ämnet. Den manliga dominansen (1999) av Pierre Bourdieu och Toril Mois artikel “Att erövra Bourdieu” (1994) utgör primärlitteraturen för den teoretiska referensramen.
Resultatet är att kvinnliga arkitekternas synlighet som självständig aktör är fortfarande liten. De kvinnliga arkitekternas aktörskap kan kopplas med blandade grupper eller som par till en manlig arkitekt. Även den sociala arenan förvisar sig vara mindre för kvinnor än för män i tävlingskulturen ännu under 2000-talet. Män representerar fortfarande de så kallade hjältearkitekternas grupp i tävlingarna. De kvinnliga arkitekternas synlighet inom tävlingskulturen skall ses som en viktig grundförutsättning för uppnående av de arkitekturpolitiska jämlikhetsprinciperna. På grund av att individens egen habitus kan anses bidra till hurdan arkitektur skapas, är synligheten viktigt även med tanke på uppnående av genuskänslig arkitekturplanering.