Den första veckan grät jag...
Avaa tiedosto
Lataukset:
Editori
Lindfors, Karin
Lumikero, Asta
Siirtolaisuusinstituutti
2018
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-7167-53-3
https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-7167-53-3
Kuvaus
2. reviderade upplagan
Förord
”Varför är mina ögon bruna när alla andra har blå ögon...” / Anne-Marie Råberg (född Eklund), Bromma, flyttår 1948
”Ingen ville sitta vid samma bord som jag för jag var finska...” / Ellis Johansson (född Fröjdman), Sollentuna, flyttår 1940
”Det började komma andra utlänningar, då fick finnarna vara ifred...” / Margit Granholm (född Laxen), Upplands Väsby, flyttår 1953
Flytten till Sverige löste många problem
”Jag var livrädd men det var inga problem att få jobb...” / Sally Nyström, Örebro, flyttår 1961
”I Sverige log människorna och var vackra...” / Heidi Renvall Wickberg, Svedmyra Stockholm, flyttår 1964
Flyttmotiven varierade
”Åååh, sa hon, tänk att jag förstår finska så bra!” / Monica Casserberg (född Häggström), Stockholm, flyttår 1965
”Dom tyckte väl att jag kan räkna plus och minus...” / Gun Eriksson, Nacka, flyttår 1966
”För mitt första studielån åkte jag till NK och ekiperade mig...” / Carita Wallman-Larsson, (född Westerholm), Järfälla, flyttår 1966
”Man har ju fördomar i Finland och i Sverige men det är inte samma fördomar”/ Ulrika Granström (född Björklund), Kumla, flyttår 1967
”Nu är det high time att vi flyttar till Stockholm...” / Kerstin Lindström, Vällingby, flyttår 1969
”Vaddå Finland? Hon förnekade att vi var landsmän...” / Gunilla Bauer (född Mecklin), Nacka, flyttår 1971
”Den första veckan grät jag…” / Barbro Graeffe (född Klingstedt), Sollentuna, flyttår 1976
”Jag kan ta natt på heltid, det är inget konstigt med det...” / Ewa, Örebro, flyttår 1979
”Jag har inga rötter här – eller kanske lite...” / Helen Renlund, Nacka, flyttår 1984
Slutord.
Förord
”Varför är mina ögon bruna när alla andra har blå ögon...” / Anne-Marie Råberg (född Eklund), Bromma, flyttår 1948
”Ingen ville sitta vid samma bord som jag för jag var finska...” / Ellis Johansson (född Fröjdman), Sollentuna, flyttår 1940
”Det började komma andra utlänningar, då fick finnarna vara ifred...” / Margit Granholm (född Laxen), Upplands Väsby, flyttår 1953
Flytten till Sverige löste många problem
”Jag var livrädd men det var inga problem att få jobb...” / Sally Nyström, Örebro, flyttår 1961
”I Sverige log människorna och var vackra...” / Heidi Renvall Wickberg, Svedmyra Stockholm, flyttår 1964
Flyttmotiven varierade
”Åååh, sa hon, tänk att jag förstår finska så bra!” / Monica Casserberg (född Häggström), Stockholm, flyttår 1965
”Dom tyckte väl att jag kan räkna plus och minus...” / Gun Eriksson, Nacka, flyttår 1966
”För mitt första studielån åkte jag till NK och ekiperade mig...” / Carita Wallman-Larsson, (född Westerholm), Järfälla, flyttår 1966
”Man har ju fördomar i Finland och i Sverige men det är inte samma fördomar”/ Ulrika Granström (född Björklund), Kumla, flyttår 1967
”Nu är det high time att vi flyttar till Stockholm...” / Kerstin Lindström, Vällingby, flyttår 1969
”Vaddå Finland? Hon förnekade att vi var landsmän...” / Gunilla Bauer (född Mecklin), Nacka, flyttår 1971
”Den första veckan grät jag…” / Barbro Graeffe (född Klingstedt), Sollentuna, flyttår 1976
”Jag kan ta natt på heltid, det är inget konstigt med det...” / Ewa, Örebro, flyttår 1979
”Jag har inga rötter här – eller kanske lite...” / Helen Renlund, Nacka, flyttår 1984
Slutord.
Tiivistelmä
”Den första veckan grät jag….” säger finlandssvenska Barbro, som har gett boken dess titel. Men varför grät Barbro, hon som tillsammans med tusentals andra flyttade från Finland till Sverige när fosterlandet hade så litet att erbjuda? Hon kunde ju svenska och visste redan en hel del om Sverige. Att det nya hemlandet inte visste just någnting om sådana som hon kom som en överraskning.
I boken får vi möta Barbro och 13 andra finlandssvenska kvinnor som flyttade till Sverige mellan åren 1940 och 1984. Den ger en bild av vilket stort steg det var att emigrera, jämfört med dagens globaliserade värld. Mötet med ett land som man trodde att man förstod sig på kunde bli chockartat. Fördomar och förutfattade meningar om ”Kukka-Pekka med kniven” eller uttryck som ”En finne igen” och ”Finnfnask” hörde inte till ovanligheterna. Samtidigt var finländare välkomna till Sverige som god arbetskraft. Möjligheten till ökat materiellt välstånd lockade också. Kvinnorna som här delar med sig av sina liv och erfarenheter var alla yrkeverksamma, alla kom också att stanna i Sverige.
Berättelserna visar på den kluvenhet som finns hos både den som anländer och den som tar emot. Det nya och främmande möter man med frågor, egna föreställningar och fördomar. Ett evigt mönster som går igen, idag är det nya grupper som är föremål för tankemodellen vi och dom. ”När andra grupper började komma från mera fjärran länder, då fick vi finländare vara ifred”, som Margit från Österbotten säger. ”Den första veckan grät jag….” är både kvinnohistoria och en del av Sveriges och Finlands historia.
I boken får vi möta Barbro och 13 andra finlandssvenska kvinnor som flyttade till Sverige mellan åren 1940 och 1984. Den ger en bild av vilket stort steg det var att emigrera, jämfört med dagens globaliserade värld. Mötet med ett land som man trodde att man förstod sig på kunde bli chockartat. Fördomar och förutfattade meningar om ”Kukka-Pekka med kniven” eller uttryck som ”En finne igen” och ”Finnfnask” hörde inte till ovanligheterna. Samtidigt var finländare välkomna till Sverige som god arbetskraft. Möjligheten till ökat materiellt välstånd lockade också. Kvinnorna som här delar med sig av sina liv och erfarenheter var alla yrkeverksamma, alla kom också att stanna i Sverige.
Berättelserna visar på den kluvenhet som finns hos både den som anländer och den som tar emot. Det nya och främmande möter man med frågor, egna föreställningar och fördomar. Ett evigt mönster som går igen, idag är det nya grupper som är föremål för tankemodellen vi och dom. ”När andra grupper började komma från mera fjärran länder, då fick vi finländare vara ifred”, som Margit från Österbotten säger. ”Den första veckan grät jag….” är både kvinnohistoria och en del av Sveriges och Finlands historia.