Jag är ingen vild liten pojke : Fem kvinnor som i tonåren eller vuxen ålder fått diagnosen adhd berättar om skolupplevelser och stöd i retrospektiv
Tast, Åsa Ida Maria (2019)
Tast, Åsa Ida Maria
Åbo Akademi
2019
Julkaisu on tekijänoikeussäännösten alainen. Teosta voi lukea ja tulostaa henkilökohtaista käyttöä varten. Käyttö kaupallisiin tarkoituksiin on kielletty.
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2019052216626
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2019052216626
Tiivistelmä
Adhd, som är en utvecklingsrelaterad funktionsavvikelse, kan te sig annorlunda hos flickor än hos pojkar vilket kan resultera i att flickor förbises. Flickor är oftast mera drömmande och vill ogärna ha uppmärksamhet medan pojkar oftare är utåtagerande. Det finns med andra ord lite forskning kring vilka skolupplevelser kvinnor med adhd redogör för samt vilket stöd de eventuellt får. Fokuset ligger oftast på den problematik som är typisk för pojkar. Syftet med min studie är att undersöka skolupplevelser hos kvinnor som i tonåren eller vuxen ålder fått diagnosen adhd, samt vilket stöd i skolan de i retrospektiv tycker de har fått eller borde ha fått för att framgångsrikt kunna ta del av skolarbetet.
Utifrån mitt syfte ställde jag följande två forskningsfrågor:
1.Hurdana skolupplevelser/upplevelser av högskolestudier redogör kvinnor för som i tonåren eller i vuxen ålder fått adhd diagnos?
2.Vilket stöd i skolan anser de att de har fått eller borde ha fått för att framgångsrikt kunna ta del av skolarbetet?
Jag valde att göra en kvalitativ studie med narrativ forskningsansats. Fem kvinnor blev tillfrågade att delta och samtliga tackade ja. Urvalet av respondenter var gott och semistrukturerad intervju genomfördes. Detta resulterade i fem narrativ som analyserades. Utifrån de mönster som skönjdes skapades kategorier. I svaret på den första forskningsfrågan lyftes likheter och skillnader fram i tio kategorier medan den andra forskningsfrågan resulterade i två kategorier.
Utifrån de resultat som jag fått kan följande slutsatser dras: kvinnornas upplevelser av skolan är varierande vilket är naturligt eftersom de är unika individer. De har varit duktiga och själva tagit stort ansvar över sin skolgång vilket kan ha dolt deras behov av stöd. Samtidigt tyckte de flesta att de ändå har klarat sig bra. Vänner och rutiner har varit viktiga för samtliga kvinnor och alla har därtill fått vänta länge på diagnos. Skillnaderna var givetvis fler än likheterna, exempelvis förväntningarna hemifrån och upplevelserna av högstadietiden skilde sig åt. Alla respondenter utom en har studerat vidare efter grundskolan och alla utom en uppgav att de har haft svårigheter i skolan. Flertalet av kvinnorna berättade att de var drömmare i skolan och nästan alla har haft psykosomatiska besvär.
Alla respondenter uppgav att mera stöd skulle ha varit önskvärt men alla önskade inte nödvändigtvis skolrelaterat stöd. Stöd via kurator eller psykolog skulle eventuellt ha varit behövligt under perioder av livet.
Utifrån mitt syfte ställde jag följande två forskningsfrågor:
1.Hurdana skolupplevelser/upplevelser av högskolestudier redogör kvinnor för som i tonåren eller i vuxen ålder fått adhd diagnos?
2.Vilket stöd i skolan anser de att de har fått eller borde ha fått för att framgångsrikt kunna ta del av skolarbetet?
Jag valde att göra en kvalitativ studie med narrativ forskningsansats. Fem kvinnor blev tillfrågade att delta och samtliga tackade ja. Urvalet av respondenter var gott och semistrukturerad intervju genomfördes. Detta resulterade i fem narrativ som analyserades. Utifrån de mönster som skönjdes skapades kategorier. I svaret på den första forskningsfrågan lyftes likheter och skillnader fram i tio kategorier medan den andra forskningsfrågan resulterade i två kategorier.
Utifrån de resultat som jag fått kan följande slutsatser dras: kvinnornas upplevelser av skolan är varierande vilket är naturligt eftersom de är unika individer. De har varit duktiga och själva tagit stort ansvar över sin skolgång vilket kan ha dolt deras behov av stöd. Samtidigt tyckte de flesta att de ändå har klarat sig bra. Vänner och rutiner har varit viktiga för samtliga kvinnor och alla har därtill fått vänta länge på diagnos. Skillnaderna var givetvis fler än likheterna, exempelvis förväntningarna hemifrån och upplevelserna av högstadietiden skilde sig åt. Alla respondenter utom en har studerat vidare efter grundskolan och alla utom en uppgav att de har haft svårigheter i skolan. Flertalet av kvinnorna berättade att de var drömmare i skolan och nästan alla har haft psykosomatiska besvär.
Alla respondenter uppgav att mera stöd skulle ha varit önskvärt men alla önskade inte nödvändigtvis skolrelaterat stöd. Stöd via kurator eller psykolog skulle eventuellt ha varit behövligt under perioder av livet.
Kokoelmat
- 516 Kasvatustieteet [531]