Reflections on feminist post-humanist theory : a Wittgensteinian perspective

Abstract

Svensk sammanfattning Denna pro gradu avhandling diskuterar frågor som är centrala inom den feministiska posthumanistiska teorin. Detta teoriintensiva forskningsfält karakteriseras av ett kritiskt förhållningssätt till humanismens arv som en kulturell, politisk, filosofisk och akademisk tanketradition. I denna avhandling granskar jag hur frågan om det mänskliga och distinktionen människa/djur förstås inom feministisk posthumanistisk teori och analyserar dessa med hjälp av Ludvig Wittgensteins språkfilosofiska iakttagelser. Jag diskuterar fyra exempel ur den samtida feministiska teorin: 1) Judith Butlers teoretisering kring det mänskliga i boken Undoing Gender (2004), 2) Karen Barads vidareutveckling av det för Butler centrala begreppet performativitet i artikeln “Posthumanist Performativity: Toward an Understanding of How Matter Comes to Matter” (2003), 3) Mel Y. Chens bok Animacies: Biopolitics, Racial Mattering and Queer Affect (2012) i vilken Chen argumenterar för existensen av en kulturell hierarkisering baserad på grader av livlighet, samt 4) Patricia MacCormacks bok Posthumanist Ethics: Embodiment and Cultural Theory (2012) där hon talar för en abolitionistisk ståndpunkt gällande våra relationer till djur. Alla dessa exempel tar på ett sätt eller annat upp frågan om hur det mänskliga och det omänskliga eller det icke mänskliga begripliggörs och ges mening i vår kultur. Butler, Barad, Chen och MacCormack är alla tänkare inom den feministiska teoribildningen som är starkt influerade av den poststrukturalistiska tanketraditionens filosofer. Den posthumanistiska ansatsen till att decentrera det humanistiska subjektet, att visa på en kontinuitet mellan vetenskapernas självförståelse, praktiker och politiska och etiska frågor är en välkommen utveckling inom humanvetenskaperna och framför allt ansatserna till att utveckla allt mera tvärdisciplinära forskningsprojekt bör ses som fruktbara. Det är likaså välkommet att man börjat uppmärksammat det icke-mänskligas roll i en posthumanistisk anda. Det finns ändå skäl att fråga vad det är som står på spel i dessa diskussioner och förskjutningar i debatter. I avhandlingen ställer jag därför frågan vad det är som posthumanismen tillför. Är det något annat än ett perspektivskifte, och i så fall vad? Vad innebär detta perspektivskifte för den feministiska teorin och filosofin och vad innebär det för en kritisk politisk filosofi?

Avhandlingen diskuterar därmed den feministiska posthumanistiska teorins politiska och kritiska ansatser och även hur vi skall förstå de moraliska dimensionerna av den feministiska posthumanismen. Avhandlingens sista kapitel diskuterar ett exempel ur den svenska filosofen Pär Segerdals forskning, där han möter en apa i ett laboratorium där forskare bedriver ett projekt om språkinlärning hos apor. Segerdahl beskriver hur han blir tillrättavisad av en apa då han bryter mot de anvisningar han fått av en av skötarna, och hur denna erfarenhet av mötet med apan kommer att upplösa vissa filosofiska ”bilder” som har präglat hans tänkande. Jag diskuterar detta exempel för att belysa ett kontrasterande filosofiskt förståelsesätt av ”det mänskliga” och distinktionen ”djur/människa” som utmanar många av den posthumanistiska feministiska teorins invanda tankemönster. Den feministiska posthumanistiska teorin har särskilt kommit att beteckna ett nyväckt intresse för ”tillblivandets processer” och ”materiellt-semiotiska” förhållningssätt till de fenomen som studeras. Posthumanism betyder i detta sammanhang en betoning av ontologiska frågor, inte att förväxla med materialism i en marxistisk vokabulär. Denna vändning mot det ontologiska bör förstås som en reaktion mot tidigare rådande paradigm inom humaniora och kulturforskningen överlag, som primärt diskuterat kulturella fenomen som en fråga om språk och betydelser. Ansatserna har framförallt varit att historisera olika frågor och fenomen (till exempel kön, sexualitet, emotioner) som en effekt av språk, betydelsesystem och diskursteorier. Denna ”språkliga vändning” influerad av tänkare som Jacques Derrida och Michel Foucault synliggjorde kopplingar mellan makt och kunskap, och kom därmed (enligt kritikerna) att utesluta frågor om sakers natur, materialitet, kort sagt: verkligheten och konkreta förhållanden. Posthumanismen kunde karakteriseras som en vidareutveckling av den tanketradition som skapats av den kritiska teorin och feministisk, postkolonial och poststrukturalistisk forskning, vilket även är det intellektuella arv som den akademiska feminismen på sätt eller annat förhåller sig till. Den röda tråden utgörs av att man vill politisera den akademiska forskningen, vilket aktualiserar frågan om relationen mellan teori och politik och i synnerhet hur man tänker sig att ett teoretiskt tänkande kan förändra våra förhållningssätt till världen. En central aspekt av posthumanistiska angreppssätt är att inte a priori anta eller skapa motsatser mellan natur och kultur, människa och djur och så vidare. Fokus är på uppluckringen av hierarkiska dikotomier, skillnadstänkande (man/kvinna, subjekt/ objekt, människa/djur, natur/kultur) och ett ifrågasättande av människan som ett självklart centrum för vetande, kunnande och för världen i allmänhet. Detta tankesätt präglar även Karen Barads, Judith Butlers, Mel Y Chens och Patricia MacCormacks tänkande, i vilka de beskriver hur saker och ting blir till genom både språkliga, historiska, lokala och globala maktrelationer men också genom specifika biologiska och materiella villkor. Den första delen av avhandlingen introducerar och beskriver den filosofiska och idéhistoriska bakgrunden till posthumanismens centrala teoretiska anspråk. Därefter introducerar jag de centrala aspekterna av Ludvig Wittgensteins filosofi som diskuteras i avhandlingen. Dessa berör framförallt hans kritik av filosofers tendenser till generaliserande förklaringar och tendensen till att förakta det han kallar de enskilda fallen. Jag diskuterar även hur han beskriver filosofer som varande ”fångna av bilder” och hur det filosofiska arbetet måste utgå ifrån att se efter och granska hur vi de facto använder språket. I relation till Wittgensteins filosofi och inspirerad av hans kritiska anmärkningar, använder jag uttrycket epistemiska vanor (”epistemic habits”) för att synliggöra hur de tänkare jag diskuterar på olika sätt fastnat i ”bilder” som håller dem fångna i vissa tankesätt. Dessa är framförallt olika förståelser av hur språket fungerar, hur språkanvändning alltid ses som en fråga om ett skillnadskapande och hierarkisering av betydelser. I denna del av diskussionen tar jag upp hur de olika tänkarna förstår språk, mening, politik och etik. Judith Butler skriver t.ex. att det mänskliga alltid bestäms utifrån dess historiska bestämning, hur begreppet människa alltid handlar om normer och maktrelationer. Samtidigt påstår hon att begreppets framtid är ”öppen” och att dess betydelser inte är på förhand givna. Med hänvisning till den teoritradition som Butlers tänkande utgår ifrån, som diskuteras i del två, visar jag hur Butler är fångad i en bild av språket influerad av Jacques Derrida och en maktförståelse influerad av Michel Foucault.Jag visar på en spänning och paradox i Butlers tänkande och hur frågan om att språk alltid handlar om makt genomsyrar hennes tänkande.

I min diskussion av Karen Barads vidareutveckling av Butlers tänkande, visar jag hur Barad, trots sin kritik av Butler även hon är fångad i samma bild av språket som skillnadskapande och hierarkiserande. Även Barad hävdar att det mänskliga och det icke-mänskliga alltid görs begripligt igenom en skillnad som är hierarkisk. Samtidigt vill Barad också hävda att det finns en öppenhet i språket. Hos Butler och Barad är alltså slutsatsen den att mening skapas för att vi kan göra kontraster (skillnad ses som orsaken till mening), dessa kontraster är alltid en effekt av makt, betydelser och språklig mening är alltid ”öppet” och därmed aldrig ”låst”. Jag kritiserar denna bild och dessa slutsatser för att bestå i ett missförstånd av vad språklig mening handlar om, igenom att påpeka att det blir obegripligt hur ett kritisk tänkande eller en kritisk filosofi överhuvudtaget är möjligt, om inte vi kan göra en skillnad mellan språkliga uttryck som inte är en följd av makt, och dessa som är det. I det tredje kapitlet diskuterar jag Mel Y Chens teoretisering kring hur grader av levande och icke levande visar sig i vår kultur. Chen diskuterar bl.a. frågor om vardagsspråket och ger exempel som ”jag vill inte vara en grönsak”, ”jag vill inte vara en sten”, ”att bli behandlad som en hund”. Dessa är alla exempel på en hierarkisering mellan dött (stenar) och levande (människor och djur). Inom denna skala finns det gradskillnader menar Chen, som bland annat påstår att meningen ”jag vill inte vara en sten” är obegriplig eller ambivalent eftersom den i lingvistiken ges en asterisk för att markera obegriplighet. Vad Chen förbiser, och som jag påpekar i avhandlingen med hänvisning till Wittgensteins språkfilosofi, är att denna sats kan vara fullt begriplig då vi ser på den och dess användning i ett mänskligt liv. Vi kan tänka oss ett barn som talar med sina föräldrar om vilka roller som finns för ett teaterstycke som skall spelas under skolans julfest, och att barnet säger ”jag vill inte vara en sten” som ett uttryck för en önskan om att få spela en annan roll i pjäsen. Ytterligare diskuterar jag Chens kritik av J.L. Austins användning av ord apa i hans filosofiska verk där han diskuterar språkets performativa aspekter. Chen påstår att Austins val av ordet apa är ett uttryck för en kolonialistisk och rasistisk maktordning och att detta visar på den rasism som ligger till grund för den kritiska teori som utvecklats i diskussioner kring performativitet. Jag ifrågasätter Chens anspråk och drar slutsatsen att det enbart är begripligt att konstatera att användningen av ord som apa är problematiskt för att det har rasistiska undertoner, om vi redan på förhand har bestämt oss att varje fall och användning av ordet apa är problematiskt p.g.a. dess rasistiska undertoner. Jag lyfter fram att vi måste kunna dra en skillnad mellan icke rasistiska och rasistiska användningar för att överhuvudtaget kunna bedriva en kritisk filosofi, visa på politiska betydelser av språkanvändning och moraliska dimensioner av våra delade liv med varandra. I det fjärde kapitlet diskuterar jag hur bilden om språk och makt som varande skillnadskapande dras till sin spets hos Patricia MacCormack då hon i sin bok Posthumanist Ethics: Embodiment and Cultural Theory (2012) hävdar att vi bör ge upp tanken på att överhuvudtaget filosofera om djur. Jag visar i min diskussion att hennes kritiska tankesätt är förankrad i en förvirrad bild av språket och en förvirrad bild av vad det innebär att vi lever liv i vilka djur ingår. MacCormack är ett exempel på hur den epistemiska vanan att alltid se vissa begrepp som uttryck för makt gör en blind för den mångfald av betydelser som begrepp och människor och djur kan ha i våra liv. Mångfalden av respons, tänkande och språkanvändning i våra liv är temat hos de filosofer som utgör min diskussionspartner i avhandlingens sista och avslutande kapitel. Jag tar upp Cora Diamond och Pär Segerdahls diskussioner om distinktionen djur/människa och hur denna är grundläggande för vårt begrepp om ett mänskligt liv. Cora Diamond skriver i sin artikel ”Att äta kött och att äta människor” att det finns en skillnad mellan djur och människa som är grundläggande för hur vi förstår vad ett mänskligt liv är. Segerdahl vidareutvecklar Diamonds exempel där hon skriver att vi lär oss vad en människa är bland annat igenom att vi sitter vid ett bord där vi äter dem, vi sitter runt bordet medan de är på det” (Diamond 1978). Segerdal diskuterar ett motexempel där apor och deras skötare som äter tillsammans. Segerdahls poäng är att visa på att trots att det finns skillnader som vi kan göra mellan människa och djur, finns det inte en skillnad som vi kan dra en gång för alla och som gäller i alla fall.. Detta är även Diamonds poäng. Segerdal visar därmed på relationen mellan det begreppsliga och det empiriska, och hur erfarenheter (i detta fall, hans egen erfarenhet av att blivit tillrättavisad av en apa) kan utmana invanda filosofiska tankemönster. Jag diskuterar Diamond och Segerdahl som exempel på hur det

posthumanistiska feministiska tänkandets fokus på politiska och etiska frågor, inte behöver innebära en teoretisk förståelse av hur makt och skillnader skapas i språket och därmed får ett uttryck i våra liv, utan visar på hur de är ett radikalt alternativ till existerande tankesätt inom den traditionen. Segerdahls exempel visar också att de föreställningar som ofta förstås som riktgivande för hur vi tänker kring människor och djur (att människor kan språk, som djur inte kan och att människor har en moral, som djur inte har) utmanas då vi ser på fall som på språkinlärningen hos apor. I detta exempel utgör djur och människor kontexten för samhörigheten, de kommunicerar med varandra, de delar ett språk och de delar en moral: Segerdahl blir tillrättavisad av en apa. I detta fall är det svårt att applicera MacCormacks ståndpunkt om att allt engagemang med djur är ett uttryckt för antropocentrism, utan att avvisa det moraliska krav som apan ställer på en. I avhandlingen visar jag alltså hur en kritisk och politisk feministisk posthumanistisk teori måste ge upp vissa invanda tankemönster (epistemiska vanor) och upplösa tanken om att språkanvändning alltid ingår i maktrelationer, att begreppsanvändning alltid handlar om skillnadskapande praktiker och att teori alltid handlar om politik. Jag avslutar min sammanfattning med hänvisning till Toril Moi (2009) då hon säger att det som är nödvändigt för att överhuvudtaget kunna skapa visioner av en annorlunda feministisk teori, är upplösandet av det starka grepp som den poststrukturalistiska språkteorin haft kring feminismen. I denna avhandling har jag visat på hur ett sådant upplösande kan se ut.