Mellan nyklassicism och realism : det antika arvet i skulptören Johannes Takanens (1849-1885) konst.

Abstract

Bildhuggaren Johannes Takanen (1849-1885) hör till den finländska guldålderns första skulptörer. Efter att Eliel Aspelin år 1888 hade publicerat biografin om Takanen har den konsthistoriska forskningen inte behandlat hans konst. I samtida texter påstås Takanen vara en självständig konstnär vad gäller konstnärliga inflytanden och att han hade sin säregna stil. Det är emellertid inte möjligt att hålla sig alldeles fri från omgivningens influenser. Avhandlingen försöker hitta svar på denna fråga.

Syftet med avhandlingen är att visa att nyklassicismens konstnärliga tradition påverkade Johannes Takanens konst men att han även utnyttjade realismens konstnärliga principer. Genom stilkritisk analys jämförs Takanens skulpturer med antikens och hans samtida bildhuggarkonst och med nyklassicismens och realismens stilistiska drag. De viktigaste forskningsfrågorna är: I vilken mån har det nyklassicistiska konstidealet och i vilken mån realismen påverkat Johannes Takanen? Hur syns detta i hans konst? Hur självständig konstnär var Johannes Takanen med tanke på tidens inflytanden? Har Takanen något säreget konstnärligt uttryck?

Primärmaterialet för avhandlingen utgörs av Takanens konstverk i olika samlingar i Finland, hans lärares och andra samtida viktiga skulptörers konstverk i Danmark och kända klassiska och hellenistiska skulpturer från antikens tid. Till primärmaterialet hör också Eliel Aspelins biografi om Takanen samt dennes brevväxling. Ernst Jonas Bencards artikel Generationen uden egenskaber från år 2002 och Liisa Suvikumpus doktorsavhandling Kulttuurisia kohtaamisia. Suomalaiset kuvataiteilijat ja Rooma 1800- luvulla från år 2009 erbjuder den viktigaste kontexten för avhandlingen.

Resultatet är att Johannes Takanen följde nyklassicismens principer i sina fristående skulpturer. Vad gäller porträtt är hans konstverk i stort sett realistiska och påminner om hans lärares H.W. Bissens porträttbyster. Takanens säregna stil kan betraktas som lantlig pojkaktig timiditet, figurernas och kompositionernas introversion och stor moders- och faderskärlek. Trots att han inte ville följa några tendenser i konst eller följa den nya stilen som var i mode då i Italien (realism/verismo), kunde han inte skilja sig från sitt samhälleliga och konstnärliga sammanhang och undvika inflytanden – som kanske var omedvetna.