ÅLANDS STÄLLNING

27. 6. 1967 i MARIEHAMN

Den fest som i dag firas i Mariehamn, landskapet Ålands huvudstad, ingår i den rad av festligheter med vilka 50-årsminnet av Finlands självständighet firas. Det ger anledning till många reflexioner. Man har ofta i samband med jubileet haft anledning konstatera, att Finland inträdde i de fria staternas led under förhållanden som var långt ifrån uppmuntrande. Vårt samhälle var politiskt sönderslitet och skulle om några få veckor kastas in i ett blodigt inbördeskrig. De sociala förhållandena var djupt otillfredsställande, och landets ekonomiska liv var ännu rätt outvecklat. Vi saknade utrikespolitisk erfarenhet, och vi befann oss i ett ytterst vanskligt läge i den blodiga uppgörelse mellan stormakterna, som också vi indirekt kom att invecklas i. En blick på den 50-åriga utveckling vårt land undergått som självständig stat måste därför utmynna i konstaterandet, att vi trots alla bakslag och svårigheter i anmärkningsvärd mån har kunnat utjämna sociala och politiska klyftor, skapa en ny känsla av gemenskap hos vårt folk och höja dess ekonomiska och kulturella nivå. Detta har skett fastän vi under andra världskriget på nytt drogs in i en europeisk katastrof och det på ett sätt som gett Finland en på en gång respekterad och förpliktande ställning i internationella sammanhang. Vi har genom begångna felgrepp lärt oss att betrakta vårt utrikespolitiska läge mer realistiskt än förr och vi har skapat en politisk handlingslinje, som på samma gång garanterar vår nationella säkerhet och gör det möjligt för oss att ge vårt bidrag till fred och avspänning i världen.

Till de hotande frågetecken som hängde över det nyss självständiga Finlands framtid hörde också den så kallade Ålandsfrågan. Med hänvisning till principen om nationernas självbestämningsrätt uttryckte Ålands svensktalande befolkning en önskan att få förenas med Sverige. Till ålänningarnas inställning bidrog säkerligen också de oroliga förhållandena i Finland och osäkerheten om landets framtida öde. Finlands regering åter hänvisade till de gamla historiska band som förenade Åland med det övriga Finland och motsatte sig ögruppens lösryckande. Vi vet alla att denna motsättning förde till en beklaglig konflikt, som inte bara gällde förhållandet till öarnas befolkning, utan också störde relationerna mellan Finland och Sverige och fördröjde den nordiska orientering som annars hade tett sig naturlig för oss. Då Nationernas förbunds råd i sitt kända utslag av år 1921 avgjorde tvisten till förmån för Finland, kvarlämnade det utan tvivel bitterhet hos många av dem som hade arbetat för landskapets förenande med Sverige.

I dag kan man konstatera att läget under de gångna årtiondena har förändrats helt också på denna punkt. Redan stiftandet av självstyrelselagen år 1920 och den så kallade garantilagen år 1922 betydde att två viktiga åländska önskemål uppfylldes, nämligen inre självstyrelse för landskapet och garantier för svenska språkets ställning. Den nya självstyrelselagen av år 1951 stärkte självstyrelsen på flera viktiga punkter. De tvisteämnen som tidigare existerade mellan landskapet och riket har sålunda undan för undan avlägsnats. Men det är inte bara på lagstiftningens yttre plan som framsteg har gjorts. Jag tror att man kan säga, att en avgörande förbättring har inträtt också då det gäller den ömsesidiga inställningen. Även om slitningar ibland förekommit beträffande detaljerna - slitningar som med god vilja snabbt kunnat röjas undan - har väl den misstänksamhet som tidigare ofta präglade ålänningarnas inställning till riksmyndigheternas åtgärder i stort sett försvunnit. På samma grunder kan man säga, att den ovilja mot Ålands särställning, som onekligen funnits på sina håll i Finland, numera hör till det förflutna. Man kan alltså sammanfatta problemet och säga, att den utjämning som skett inom samhällslivet i hela vårt land också har präglat utvecklingen av förhållandet mellan riket och landskapet under de senaste decennierna. Det besök som en delegation från Ålands landsting och landskapsstyrelse nyligen avlade på inbjudan av Finlands riksdag får ses som en bekräftelse på strävan till ökade kontakter.

Det är givetvis ålänningarna själva som skall avgöra om de är nöjda med sin ställning inom riket. Men många vittnesbörd tyder på att Ålands folk betraktar självstyrelsen som en god lösning på landskapets problem. Onekligen ger också Ålands nuvarande status dess inbyggare många fördelar. I sina inre angelägenheter åtnjuter landskapet en osedvanligt hög grad av självbestämmanderätt, som måste skapa en trygg känsla av att vara herre i sitt eget hus. Juridiskt sett är självstyrelsen starkt befäst genom att självstyrelselagen kan ändras eller upphävas endast med landstingets bifall och genom att den vetorätt mot landskapslagar som tillkommer republikens president huvudsakligen syftar till en laglighetskontroll. I våra dagar, då regional självstyrelse på många håll i världen rekommenderas som ett medel att befordra en jämnare ekonomisk utveckling, har Åland fördelen av att ha beprövade institutioner som kan slå vakt om dess invånares särintressen. Befolkningens språk omgärdas av starka garantier, och inlösningsrätten ger en närapå unik garanti för att jorden bevaras i lokala händer, medan den ökade rörligheten har gjort detta problem brännande i stora delar av Europa. Ålands befolkning är befriad från den börda som militärtjänsten utgör, och landskapets demilitarisering kan, ehuru den givetvis inte utgör någon slutgiltig garanti mot förvecklingar, ses som ett bidrag till skapandet av avspänningszoner i vårt hörn av Europa.

En allmän reflexion som lätt inställer sig i detta sammanhang är de territoriella gränsernas minskade betydelse i vår tid, särskilt i de högst utvecklade världsdelarna. I speciellt hög grad gäller det naturligtvis förhållandet mellan de nordiska staterna. Strävan att knyta Nordens länder fastare till varandra har gynnat också Åland. Att Åland utgör en del av Finland har inte hindrat de mest intima förbindelser med Sverige. I skydd av den nordiska passfriheten reser tusentals svenska turister över Ålands hav utan några formaliteter. Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden gör det möjligt för ålänningarna att söka sin utkomst i Sverige på samma sätt som i sitt eget land. Det är naturligt att Sverige och dess närbelägna huvudstad utövar en mäktig dragningskraft på ålänningarna och särskilt på den åländska ungdomen. Enligt en undersökning (av professor Knut Pipping), som visserligen hänför sig till tillståndet för några år sedan, vistades ungefär en fjärdedel av alla åländska ungdomar i Sverige. I mycket mindre utsträckning söker sig ålänningarna till Finland. Dock är det nutida Finland - ett land där svenska språket har hemortsrätt som det ena av landets nationalspråk - ett dynamiskt samhälle, som också har plats för åländsk företagsamhet och där ålänningarna kan få många impulser.

Det är självklart att Åland av i dag också har svåra problem att kämpa med. Lösningen av dessa problem ankommer till en del på rikets myndigheter, och ålänningarna har rätt att vänta en förståelsefull inställning av riksdag och regering då det gäller landskapets angelägenheter. Samtidigt hoppas jag att ålänningarna håller i minnet de svårigheter Finlands statsbudget kämpar med och som gör att angelägna önskemål i hela landet får vänta på sin tur att förverkligas. Byggande av självstyrelsegården är ett centralt åländskt önskemål, som i närmaste framtid borde kunna förverkligas. Jag är också medveten om ålänningarnas önskan om förbättrade kommunikationer med fastlandet och särskilt om det svåra trafikläget i norra Ålands vidsträckta skärgård.

En angelägenhet av helt annan politisk storleksordning är frågan om en eventuell representation för Åland i Nordiska rådet. Med beaktande av landskapets autonomi och särställning på olika områden kunde det gott tänkas, att Åland skulle kunna beredas en möjlighet att även inom Nordiska rådets ram deltaga i det nordiska samarbetet.

De ekonomiska utvecklingsproblemen står på dagordningen i varje samhälle av i dag. Liksom alla landskap, där de traditionella näringarna dominerar, måste också utvecklingen på Åland gå i den riktningen, att den del av befolkningen som så önskar kan beredas en möjlighet att få sin utkomst i hembygden. Självfallet är också emigrationen en naturlig företeelse, men går den för långt kan själva livsnerven hotas. Ålands folkmängd har under detta sekel inte visat någon ökning utan tvärtom en svag nedgång, medan hela rikets befolkning samtidigt har vuxit med två miljoner. Både rikets och landskapets myndigheter bör ägna uppmärksamhet åt Ålands ekonomiska utveckling, som på grund av landskapets natur kan kräva speciella åtgärder. Den åländska företagsamheten, bl.a. den för hela landet betydelsefulla insatsen inom sjöfarten, visar att initiativkraften räcker till. Det har väckt diskussion att, då riksdagen godkände de så kallade u-områdeslagarna, endast östra Ålands skärgård men inte fasta Åland hänfördes till de områden som åtnjuter utvecklingsstöd. Avgränsningen av områdena skedde dock med hjälp av vissa ekonomiska indikatorer och kom därför i en del fall att skära igenom enhetliga ekonomiska områden. Det är att hoppas att de olägenheter som härigenom uppstått skall kunna rättas till senare.

Under min tid som Finlands president har jag ansett det som en viktig uppgift att överbrygga de klyftor i samhället som är ett arv från det historiska förflutna. Jag har i detta sammanhang också ofta haft blickarna fästa vid Åland. I mån av möjlighet har jag strävat till att avlägsna de konfliktanledningar, som ännu har kunnat finnas mellan riket och landskapet, och att starka banden mellan Åland och riket i övrigt. Jag har under årens lopp knutit personliga vänskapsband med ålänningar och lärt mig att förstå och uppskatta landskapets särart. Ålänningarna är, också i hägnet av sin självstyrelse, en del av Finlands folk. Finlands olyckor drabbar dem, liksom Finlands välfärd också kommer dem till godo. Att man på Åland velat ordna en särskild högtidlighet i tecknet av Finlands 50-åriga självständighet är ett värmande bevis på samhörighet som uppskattas i hela vårt land.